Lillasyster och jag.

Här följer en berättelse om min lillasyster. En berättelse som egentligen handlar om mig.

Min syster, en av två, är ungefär fem år yngre än jag. Hon går på gymnasiet och är i den där fasen då vi ju ändras så mycket, och på många sätt definierar oss själva. Här börjar berättelsen handla om mig. Jag har svårt att inte tycka att jag har rätten till ett finger med i spelet i denna gymnasiala metamorfos. De senaste födelsedagarna och julaftnarna har jag gett min syster:

- Ett flertalet sjalar köpta secondhand.

- Presentkort på Beyond Retro.

- En marinblå tjocktröja med paisleymönster.

- En del musiktips (aldrig som ensam present).

- Imaginärt lånekort till mitt klädbibliotek (-II-).

Men nu lämnar vi dåtiden och ser på nutiden. Sedan ett tag tillbaka har jag, med flera andra, börjat välkomna två nya konstformer in i det stora rummet. Dessa är TV-serien och den politiska serieromanen (alternativt seriealbumet). Indoktrineringen av min lillasyster måste nu börja. Men vart?

Med TV-serier var det enkelt att ta en klassiker som Twin Peaks till att börja med. Jag vet att syster har sett första säsongen efter att jag för några veckor sedan lade in den på hennes dator. Kanske har hon även sett den andra. Här näst tvingar jag nog på henne Freaks and Geeks. Det känns passande.

Igår inne på affären seriezonen (Uppsala) impulsköpte jag Liv Strömquists nya album JA TILL LIV! Jag slukade den på ett dygn och har nu som intention att låna ut den till min syster nästa gång vi träffas. Om du, Hedda, läser det här vet du vad du har att vänta. Synd att vi inte bor i samma stad längre. Boken i fråga är fantastiskt ironisk, viktig och fin. Go Galago och Liv!