Fanatisk sorg.

"Livet förändras snabbt.

Livet förändras på ett ögonblick.

Man sätter sig ner för att äta middag och livet som man känner det tar slut.

Frågan om självmedlidande."

Så här inleder Joan Didion romanen Ett år av magiskt tänkande, som är ett slags projekt i sorgarbete efter Didions mans död. En av bokens uppenbara styrkor är den ärlighet som genomsyrar den. Författaren helt enkelt skriver av sig, men det känns mer som om hon klär av sig inför läsaren.

Genom bokens lopp får Didion till ett antalet originella och vackra formuleringar om vad det innebär att känna sorg. Framför allt kommer dessa aha-upplevelser i romanens början. För om ärligheten är en uppenbar styrka, kan bristen på dramaturgi ses en klar brist. Som läsare förväntar jag mig ändå något slags händelseförlopp, men det struntar Didion i. Detta ska hon ha cred för. En slags monoton men autentisk hopplöshet dundrar genom varje mening likt ett pendeltåg som aldrig skiftar hastighet eller passagerare. Jag erkänner att jag stör mig på bristen av händelser, men att jag med tiden lär mig gilla den.

Ett annat viktigt element i tematiken är Didions fanatiska relation till litteraturen i sig. Gång på gång följer hon sitt eget råd att "vända sig till litteraturen". Hon läser om sorgarbete i olika kulturer och tider. Hon läser avhandlingar om sjukdomssymptom. Hon verkar inte få några direkta svar av litteraturen, men möjligheten att vända sig till den verkar i sig som en lugnande kraft på författaren.

Jag vill avsluta med att säga att Ett år av magiskt tänkande är klart läsvärd. Jag skulle dock vilja komma med tipset att inte läsa den koncentrerat och parallellt med annan skönlitteratur. Detta för att den är 1) rätt deppig, och två 2) rätt monoton. Variation kan behövas.

Bilden är tagen från teater Galeasens uppsättning av Ett år av magiskt tänkande som spelades förra året, men Ingela Olsson som Joan Didion.