Radioteater: Yarden.

Idag har jag suttit från 09.00 till 18.00 på Carolina Rediviva och läst om kognitionspsykologi. Det är mitt leverbröd. Det kunde varit värre.

En niotimmars arbetsdag består av ungefär en timmes matpaus, sex timmars intensivt studerande och två övriga timmar. Dessa övriga timmar: visst går jag på toaletten och visst ser jag ibland planlöst ut genom ett fönster för att upptäcka att snön ligger kvar. Men mest tid läggs på internet. Det betyder att Facebook, DN och Hotmail hinner kollas igenom rätt noga. Ett par gånger under dagen hinner jag också kontrollera antalet besökare på den här sidan.

Under en av pauserna kom jag att tänka på Ernst-Hugo Järegård - I Googles sökfält slog jag in ordet ”radioteater”. En bokstavskombination jag nog aldrig tidigare slagit på mitt tangentbord. Men så var jag där. Och precis som jag trodde har radioteatern, som många andra statliga kulturinstitutioner, gjort internet till hemmaplan. Ett par program om Strindberg kände jag att jag kunde hoppa över, men det tredje programmet i listan verkade minst sagt spännande. ”Premiär! Yarden.”

Jag erkänner färg: jag har inte läst Kristian Lundbergs roman - ännu. Jag har därför ingen aning om hur regissören Jacob Hirdwall fångat boken. Det jag kan säga är att jag rekommenderar den här uppsättningen. En timme och sjutton minuter hypnotiskt, poetiskt och harmoniskt buller från Lundbergs inre och malmöhamnens maskiner och generatorer.

Yarden handlar alltså om Lundbergs tid som timavlönad i Malmös hamn, en plats som egentligen inte är bunden till Malmö utan som får representera det "mänskliga" lidandet på jorden. Hopplöshet, intighet och handlingförlamning verkar till en början genomsyra Kristians liv. Men desto mer jag lyssnar känns det som om han söker en väg ut.

"Det blir mindre tid att skriva för varje dag som går."

Ändå fortsätter han. På samma gång som Yarden skildrar sura arbetsvillkor och individens plats i samhället är dessa metafiktiva drag en slags hyllning till skrivande i sig. Utan det är han ingenting. Vidare på detta tema beskriver han sin moder som skickar brev, ”kapslar av hopp”, till olika myndigheter som håller henne vid humör. Hyllningar till skrivande och arbetarlitteratur 2009 - handlingen är bra trots att den är mansdominerad så att det heter duga.

Men nu, till radioteatern som konstform: jag gillar definitivt uppsättningen på det stora hela och radioteatern ska vi inte förkasta. När emfas läggs på dialog, eller monolog, är det riktigt bra. Ibland fungerar även partier med musik. Men vid något tillfälle låter det i en minut som om The Real Group fått till uppgift att göra musik med en bil som enda instrument. Bildörrar som stängs, däck som snurrar, någon reser sig ur lädersätet. Kanske är det regissörens konstnärliga frihet. Vad vet jag? Jag har ingen kunskap om regi i praktiken. Jag har inte ens läst boken. Det sistnämnda ska jag göra någonting åt.

Bilden kommer från en upplaga av Pär Lagerkvists De Vises Sten utgiven av radiotjänst. Den hittade jag häromveckan för 30 kronor.