Fokus på Focus.

Igår överskred antalet totala sidvyer på www.tackavetjag.blogspot.com 999 och bloggen har nu ett fyrsiffrigt antal visningar. Jag tackar för att du läser vilket pressar mig att skriva och konsumera kultur. Som tack får jag lov att tipsa om lite obskyr nederländsk progressiv och instrumental rock från 70-talet. För att jag kan.

Bandet heter Focus. Musiken är välpolerad, experimentell och psykedeliskt funky. Det klassiska sättet att lyssna in sig på äldre tidens band är ju att börja i ett best-of-album. Gör det i det här fallet genom The Best Of Focus/ Hocus Pocus.

Tack för att du läser, jag hoppas bloggen uppskattas.

Fanatisk sorg.

"Livet förändras snabbt.

Livet förändras på ett ögonblick.

Man sätter sig ner för att äta middag och livet som man känner det tar slut.

Frågan om självmedlidande."

Så här inleder Joan Didion romanen Ett år av magiskt tänkande, som är ett slags projekt i sorgarbete efter Didions mans död. En av bokens uppenbara styrkor är den ärlighet som genomsyrar den. Författaren helt enkelt skriver av sig, men det känns mer som om hon klär av sig inför läsaren.

Genom bokens lopp får Didion till ett antalet originella och vackra formuleringar om vad det innebär att känna sorg. Framför allt kommer dessa aha-upplevelser i romanens början. För om ärligheten är en uppenbar styrka, kan bristen på dramaturgi ses en klar brist. Som läsare förväntar jag mig ändå något slags händelseförlopp, men det struntar Didion i. Detta ska hon ha cred för. En slags monoton men autentisk hopplöshet dundrar genom varje mening likt ett pendeltåg som aldrig skiftar hastighet eller passagerare. Jag erkänner att jag stör mig på bristen av händelser, men att jag med tiden lär mig gilla den.

Ett annat viktigt element i tematiken är Didions fanatiska relation till litteraturen i sig. Gång på gång följer hon sitt eget råd att "vända sig till litteraturen". Hon läser om sorgarbete i olika kulturer och tider. Hon läser avhandlingar om sjukdomssymptom. Hon verkar inte få några direkta svar av litteraturen, men möjligheten att vända sig till den verkar i sig som en lugnande kraft på författaren.

Jag vill avsluta med att säga att Ett år av magiskt tänkande är klart läsvärd. Jag skulle dock vilja komma med tipset att inte läsa den koncentrerat och parallellt med annan skönlitteratur. Detta för att den är 1) rätt deppig, och två 2) rätt monoton. Variation kan behövas.

Bilden är tagen från teater Galeasens uppsättning av Ett år av magiskt tänkande som spelades förra året, men Ingela Olsson som Joan Didion.

Dagens...

Ord: emancipatorisk

Ost: chévre

Bok: Joan Didion's Ett år av magisk tänkande som jag snart läst ut och som kommer tillägnas ett inlägg inom snar framtid.

Klipp: http://www.youtube.com/watch?v=Z11B9L2awVA

Låt: Destroyer - European Oils

Fynd: nagelsax på vaksala torgs loppmarknad (OBS, inte begagnad)

Artikel: http://dagens.etc.se/kronika/alla-ar-vanster

Ruta: Edvin Lindströms bidrag till senaste Galago

Och vi åkte utomlands för att finna oss själva.

Vi lärde känna varandra genom nya kulturer och seder.

Vi stod bakom, och framför.
Döden i Speedo's
Siente la música
05:30 - Under värk.

Vad är väl en vernissage på slottet?

Skulle säga att det beror på konsten, stämningen och vinet/ tilltugget.

Uppsala universitets konstvetenskapliga studentförening Salongen bjöd igår till vernissage på slottet. En av konstnärerna som ställde ut var Dina Isæus-Berlin. Nedan ser du en bild på min favorit av hennes tavlor, Hämnden. Kolla in fler av hennes verk på: http://dinaisaeusberlin.tumblr.com/

"Mina målningar handlar om alternativa verkligheter. Det grundläggande temat är eskapism och att våga vara verklighetsfrånvänd. Vattnet är en central del i skildrandet av mina imaginära bildvärldar, dels för att det bokstavligt talat rymmer världar som är oåtkomliga för oss människor och dels för att jag finner dess djup överväldigande och fantasieggande."

- Dina om sin konst

Radioteater: Yarden.

Idag har jag suttit från 09.00 till 18.00 på Carolina Rediviva och läst om kognitionspsykologi. Det är mitt leverbröd. Det kunde varit värre.

En niotimmars arbetsdag består av ungefär en timmes matpaus, sex timmars intensivt studerande och två övriga timmar. Dessa övriga timmar: visst går jag på toaletten och visst ser jag ibland planlöst ut genom ett fönster för att upptäcka att snön ligger kvar. Men mest tid läggs på internet. Det betyder att Facebook, DN och Hotmail hinner kollas igenom rätt noga. Ett par gånger under dagen hinner jag också kontrollera antalet besökare på den här sidan.

Under en av pauserna kom jag att tänka på Ernst-Hugo Järegård - I Googles sökfält slog jag in ordet ”radioteater”. En bokstavskombination jag nog aldrig tidigare slagit på mitt tangentbord. Men så var jag där. Och precis som jag trodde har radioteatern, som många andra statliga kulturinstitutioner, gjort internet till hemmaplan. Ett par program om Strindberg kände jag att jag kunde hoppa över, men det tredje programmet i listan verkade minst sagt spännande. ”Premiär! Yarden.”

Jag erkänner färg: jag har inte läst Kristian Lundbergs roman - ännu. Jag har därför ingen aning om hur regissören Jacob Hirdwall fångat boken. Det jag kan säga är att jag rekommenderar den här uppsättningen. En timme och sjutton minuter hypnotiskt, poetiskt och harmoniskt buller från Lundbergs inre och malmöhamnens maskiner och generatorer.

Yarden handlar alltså om Lundbergs tid som timavlönad i Malmös hamn, en plats som egentligen inte är bunden till Malmö utan som får representera det "mänskliga" lidandet på jorden. Hopplöshet, intighet och handlingförlamning verkar till en början genomsyra Kristians liv. Men desto mer jag lyssnar känns det som om han söker en väg ut.

"Det blir mindre tid att skriva för varje dag som går."

Ändå fortsätter han. På samma gång som Yarden skildrar sura arbetsvillkor och individens plats i samhället är dessa metafiktiva drag en slags hyllning till skrivande i sig. Utan det är han ingenting. Vidare på detta tema beskriver han sin moder som skickar brev, ”kapslar av hopp”, till olika myndigheter som håller henne vid humör. Hyllningar till skrivande och arbetarlitteratur 2009 - handlingen är bra trots att den är mansdominerad så att det heter duga.

Men nu, till radioteatern som konstform: jag gillar definitivt uppsättningen på det stora hela och radioteatern ska vi inte förkasta. När emfas läggs på dialog, eller monolog, är det riktigt bra. Ibland fungerar även partier med musik. Men vid något tillfälle låter det i en minut som om The Real Group fått till uppgift att göra musik med en bil som enda instrument. Bildörrar som stängs, däck som snurrar, någon reser sig ur lädersätet. Kanske är det regissörens konstnärliga frihet. Vad vet jag? Jag har ingen kunskap om regi i praktiken. Jag har inte ens läst boken. Det sistnämnda ska jag göra någonting åt.

Bilden kommer från en upplaga av Pär Lagerkvists De Vises Sten utgiven av radiotjänst. Den hittade jag häromveckan för 30 kronor.

Morotsbiffar med matvete, halloumi, ruccola och sås på crème fraîche.

Och soltorkade tomater, men det passade så illa i titeln. Biffarna stekte jag med teflonpanna över Husqvarnaspisen. Skiftade lite mellan trean och fyran. Receptet hade jag hittat på min telefon via tasteline. Söndagsmiddag serveras på farmors fina porslin.

Hipstamatic. Camera +. Instagram. Jag kan inte vänta tills det kommer en ny applikation som får mina bilder att se än äldre ut.

S.P.U.N.G.

Idag ska jag hylla och uppmärksamma en svensk TV-serie som sällan får tid i rampljuset - Spung. Serien handlar om ett gäng ungdomar som bor i en förort till Stockholm. Den första säsongen skildrar deras sista år på gymnasiet med hemmafester, betygshets och förhoppningar inför framtiden och deras planerade resa till staterna. Spung 2.0 (andra säsongen) visar vilket öde ungdomarna går till mötes året efter gymnasiet. Om detta vet jag inte alltför mycket eftersom jag enbart är i mitten av den första säsongen än så länge. Det jag vet är att det jag sett räcker gott och väl för att jag ska kunna tipsa alla om att se serien.

Seriens fem huvudkaraktärer är Ana-Maria, Pelle, Petra, Kim och Melas. Manus är i huvudsak skrivet av Cilla Jackert som gjort ett helt underbart arbete med att fånga de små komiska detaljerna som utgör en uppväxt och Sverige runt milleniumskiftet, samtidigt som hon sprängt in viktiga och seriösa frågor. Spung karaktäriseras även av otroligt bra musik (som verkar vara lätt att hitta för nedladdning). Men för att göra dig än mer sugen på Spung tänkte jag presentera karaktärerna.

1. Ana-Maria (nere till vänster): tjejen som för länge sedan tröttnat på gymnasiet och alla infantila vänner därifrån. Hon har bestämt sig för att hoppa på juristlinjen direkt efter sommaren och har en pojkvän som är över trettio, som liksom förstår henne. Ändå håller någonting henne tillbaka till de gamla vännerna och det gamla livet. Vuxenvärlden är fortfarande lite läskig liksom.

2. Melas (uppe till vänster): arbetar i sin pappas tobaksaffär där han får tid att läsa romaner. Han medger själv att han är verklighetsfrånvänd - hans favoritförfattare är Camus och Sartre (franskt uttal). Vad gäller svensk litteratur gillar han Hjalmar Söderberg. Melas presenteras för tittaren på en hemmafest där han drar repliker som "han har oförtjänt hamnat i skuggan av Sartre" (angående Camus). Sedan blir det bara bättre.

3. Pelle (uppe till höger): den lite tystare, snälla killen som är förälskad i en populär och utåtriktad tjej. Musikfanatiker som hänger på en skivaffär under St:Eriksbron som varken skyltar eller har en dörr öppen för allmänheten. Många schysta scener där han kopplar in sina hörlurar och drömmer sig iväg med musiken.

4. Petra (nere till höger): något av en social mittpunkt i gänget. Kär i Melas, bästis med Ana-Maria och har en syskonlik relation med Pelle och Kim. Hon vill göra någonting stort här i världen, men är inte så mycket för utbildning utan letar på annat håll. Ger i ett avsnitt härbärge till en uteliggare. Det hela slutar med att hennes föräldrar TV blir stulen. Det karaktäriserar hennes många försök till att hitta sig själv rätt väl...

5. Kim (mitten): bor ensam i en stor villa eftersom hans föräldrar har åkt till New York. Kim är killen som röker gräs och dricker vin istället för att bry sig om skolan. En karaktär som är underbart rolig och spexig men samtidigt så ångestframkallande att Lars Norén hade blivit avundsjuk. Kanske den mest träffsäkra "hård-på-utsidan-men-jävligt-sårbar-egentligen"- skildringen jag sett.

Hushenskost.

Trots att jag vill vidga mina vyer inom mat kommer detta inlägg att handla om hunshenskonst. Ibland måste en släppa sina ambitioner att laga Sushi, Borsjtj, Ceviche eller Ugali för att helt enkelt leta efter skatter i det svenska köket. Härom kvällen satt jag och Vilda och pratade om typiska rätter vi ätit under våra uppväxter. Efter att ha tjafsat om fiskbullarna bör ätas med hummer- eller dillsås och om ketchup passar till köttfärs eller inte fann vi en riktig pärla från barndomen: Ugnspannkaka med fläsk.

Gör en vanlig pannkakssmet. Stek upp lite bacon. Blanda i en ugnsfast form. Kör in i ugnen i 25 minuter på 225. Servera med rivna morötter, vita bönor, rårörda lingon och sirap. Det sista är valfritt men en touch av sötma kan vara trevligt.

Varför ugnspannkaka? Det är gott, billigt, enkelt och ekologiskt eftersom alla varor kan köpas närproducerade.

Porträtt: Dahlström och Ehrenfeldt

Tänkte införa personporträtt som någonting återkommande på sidan och kom fram till att jag borde börja med två nästan glömda svenska kulturpersonligheter. Konstnären Anna-Stina Ehrenfeldt och Sveriges främsta författare inom beatnik - Sture Dahlström.

Dahlström föddes 1922 och dog 2001. Sture hann vara fräsare och slipare i en vapenfabrik, jazzmusiker på olika håll samt författare till arton böcker. 1948 gifte sig Sture med Anna-Stina som redan då börjat med sina galna och fantastiska målningar. Änglar blåser hårt blev Dahlströms första roman 1961. Förlaget Bakhåll har gett ut Dahlströms romaner i otroligt fina utgåvor, med framsidor illustrerade av Ehrenfeldt.

Som inom amerikansk beatnik finns tematik om att slå sig loss och att helt enkelt njuta av livet, men något jag verkligen uppskattar hos Dahlström är just att denne inte är amerikansk. Visst är det fint att läsa om Route 66, men även en galloperande svensk eller en stor blondino kan vara nog så spännande. Här är det sista stycket ur den första Dahlströmromanen jag läste - Den store Blondino:

"Och när jag ligger där, högt ovan den miljonögda staden, känner jag hur de blinkande bilderna börjar stiga i mig: Labyrinten ligger framför mig i långa perforerade slingor, jag är lätt som en skugga, den glasiga dagern lägger sig över mig i sammansvetsade hinnor, pressar ihop mig tills jag blir tunn som celluloid, färgerna sprutar över mig i dubbelexponerat flimmer, jag trycker ner gaspedalen, händerna vitnar om ratten, mitt ansikte är koncentrerat, min torra kropp prasslar i bilsätet, vägen löper i en evighetsåtta under hjulen, ljuset kommer närmare, tränger igenom mig helt, jag dras ohjälpligt mot öppningen och sugs slutligen rakt in i själva ljuskällan där allt plötsligt stannar och blir glaserad tid. FADE OUT. THE END."

Om det här känns som din grej kan du spana in Dahlströmsällskapet på www.bakhall.com/sture

Kolla också in Ehrenfeldts fina målningar på www.ehrenfeldt.com

Dagens...

Ord: stuns.

Ost: roquefort.

Bok: Yukio Mishima's Sjömannen som föll i onåd hos havet - min skönlitteratur för stunden.

Klipp: http://www.youtube.com/watch?v=eX-_DXEqInY

Album: Buffalo Springfield - Retrospective.

Fynd: en ännu inte framkallad engångskamera från min resa i Sydamerika.

Ruta: trots att jag fått min första Galago, blir det inget därifrån...

Kvinnodagen.

Som de flesta av er säkerligen känner till var det igår den internationella kvinnodagen. Jag tänkte nu berätta vad jag gjorde för att fira och genom det ge lite nöjestips i den åttonde mars tecken.

1. Jag vaknade. Jag var helt ledig från skolan. Jag tänkte - en ny TV-serie skulle vara trevligt. Jag surfade in på www.svtplay.se och hittade Kaka på kaka. Jag fastnade direkt och såg tre avsnitt. Kaka på kaka är en relativt ny talkshow som enbart verkar sändas på play. Den leds av Kakan och Julia som är två riktigt sköna och starka tjejer som i programmet blandar med anekdoter, gäster och musikinlägg. Sevärt.

2. Varje sommar sedan 2002 har jag vart ute på skärgårdslägret Ängsholmen. Jag har varit där som barn och arbetar nu där som ledare. Om två veckor är det årsmöte för föreningen. Jag bestämde mig för att skriva en motion till mötet som eventuellt kommer att röstas genom och bli gällande. Motionen går ut på att det ska kunna vara möjlig att ha könsblandat boende för barnen. Alltså att vi ska sluta låta pojkar vara pojkar och flickor vara flickor.

3. Jag gick på ett möte. Jag mötte Vilda som delade ut flyers för Uppsala Genusförening. Vi gick och handlade. Vi lagade mat.

4. Maten förtärdes i sällskap med fyra gäster. Jordärtskockssoppa, lax- och spenatpasta och chokladmousse. Vi gjorde en lista på Spotify med enbart kvinnliga artister dagen i ära. Sedan lyssnade vi på den. Sedan gick vi till GH (Gästrike- Hälsinglands nation) där kvinnojouren hade klubb. Här är listan:

Hello Saferide - My Best Friend

The Staple Singers- The Weight

The Staple Singers - I'll Take You There

Gretchen Parlato - Within Me

Gretchen Parlato - I Can't Help It

Esperanza Spalding - Precious

Billie Holiday - All Of Me

Queen Latifah - U.N.I.T.Y

Beyoncé - Run The World (Girls)

Patti Smith - Because The Night

Vanessa Paradis - Be My Baby

Jane Birkin - Ja m'appelle Jane
Esperanza Spalding - I Know You Know

Duffy - Warwick Avenue

Múm - Green Green Grass Of Tunnel

Merit Hemmingson - Jämtländsk Brudmarsch '73

Barbro Hörberg - Gamla Älskade Barn

El Perro Del Mar - Change Of Heart

Nina Simone - I Wish I Knew How It Would Feel To Be Free

Monica Zetterlund - Trubbel

Taken By Trees - My Boys

First Aid Kit - Little Moon

Anna Järvinen - Äppelöga

Adele - Chasing Pavements

Aretha Franklin - Respect

Aretha Franklin - I Say A Little Prayer

Dusty Springfield - I Only Want To Be With You

Janis Joplin - Piece Of My Heart

Janis Joplin - Cry Baby

First Aid Kit - You're Not Coming Home Tonight

Joni Mitchell - A Case Of You

Joan Baez - Diamonds And Rust

Sinead O'Connor - Nothing Compares 2 U

Feist - The Limit To Your Love

Björk - Joga

Anita Ward - Ring My Bell

Kate Bush - Wuthering Heights

Cheryl Lynn - Got To Be Real

Det hänger en uggla runt psykologstudentens hals.

Såg en tjej på Carolina idag som såg ut som min mamma, 1982. De har eller hade samma frisyr och klädstil. Kort mörkbrun page, en mockajacka och ett par slitna blå jeans. Hade kunnat vara en vän. Kanske säger det mer om mig än någon annan.

Johannes Prost.

Likt en utmärkande präst som görs till prost av biskopen hyllas nu Johannes Brost, och självklart regissören Axel Petersén, av den etablerade filmvärldens biskopar. Jag gick och såg kulturmedias motsvarighet till Estelle Silvia Ewa Mary Bernadotte i lördags. Liknelsen till det nya barnet går ut på att en som kulturkonsument måste värna om detta nya barn på den svenska filmhimlen. Avalon tillhör ju ätten av svenska konstnärliga filmer som inte alltför ofta blir fler. Precis som Estelle är Avalon en produkt av en mansdominerad värld där festkungar med vänner (Johannes's Bro's) kan springa runt hur som helst.

Men, missförstå mig rätt. Det är en riktigt bra film. Jag är kultur- och inte royalistvän, alltså kan jag precis som kvällspressen gottar sig i Estelles första promenad (se nedan) bara njuta av det konststycke Avalon faktiskt är. Underbar ljudmix, bra manus, bild och framförallt dramaturgi. Just när en är på väg att anmärka på tempofattigdom skakas en om av klubbscener, mordhot och död. Petersén lyckas verkligen skapa både ett stycke konst - och dramatik. Vill slutligen slå ett stark slag för skådespelarinsatser av Brost, Leonore Ekstrand och Peter Carlberg. Bästa svenska på länge.

Förlåt om jag är gnällig. Men: kan jag få hoppas att nästa lite artsy svenska film inte ska handla om en dekad festfixare som röker cigarr, kör ihjäl byggarbetare, brottas med sin andra vita rika kompis på en strand och totalt ignorerar de som faktiskt verkar slita på hans nattklubb (kvinnor)?

Well well. Här är en länk till artikeln om Estelle som jag lovade...

http://www.expressen.se/nyheter/har-ar-estelle-pa-sin-forsta-promenad/

Lillasyster och jag.

Här följer en berättelse om min lillasyster. En berättelse som egentligen handlar om mig.

Min syster, en av två, är ungefär fem år yngre än jag. Hon går på gymnasiet och är i den där fasen då vi ju ändras så mycket, och på många sätt definierar oss själva. Här börjar berättelsen handla om mig. Jag har svårt att inte tycka att jag har rätten till ett finger med i spelet i denna gymnasiala metamorfos. De senaste födelsedagarna och julaftnarna har jag gett min syster:

- Ett flertalet sjalar köpta secondhand.

- Presentkort på Beyond Retro.

- En marinblå tjocktröja med paisleymönster.

- En del musiktips (aldrig som ensam present).

- Imaginärt lånekort till mitt klädbibliotek (-II-).

Men nu lämnar vi dåtiden och ser på nutiden. Sedan ett tag tillbaka har jag, med flera andra, börjat välkomna två nya konstformer in i det stora rummet. Dessa är TV-serien och den politiska serieromanen (alternativt seriealbumet). Indoktrineringen av min lillasyster måste nu börja. Men vart?

Med TV-serier var det enkelt att ta en klassiker som Twin Peaks till att börja med. Jag vet att syster har sett första säsongen efter att jag för några veckor sedan lade in den på hennes dator. Kanske har hon även sett den andra. Här näst tvingar jag nog på henne Freaks and Geeks. Det känns passande.

Igår inne på affären seriezonen (Uppsala) impulsköpte jag Liv Strömquists nya album JA TILL LIV! Jag slukade den på ett dygn och har nu som intention att låna ut den till min syster nästa gång vi träffas. Om du, Hedda, läser det här vet du vad du har att vänta. Synd att vi inte bor i samma stad längre. Boken i fråga är fantastiskt ironisk, viktig och fin. Go Galago och Liv!