En åttitalist värd att minnas

Kvinnokamp, kritik mot äktenskapet som institution och bittra insikter om att trots att en lag ändras kvarstår normer. Rimmar inte på alla plan med bilden av åttiotalet som benvärmarnas, glittersminket, madonna och the material world's årtionde. Men självklart är ingen tid en total extrem. Alla var inte vänster på sjuttiotalet precis som att alla inte klädde i spandex på åttiotalet. Jag kan fortsätta, men inte idag. För som inläggets rubrik antyder handlar inte det här om åttiotalet, utan om åttitalet utan o. Här kommer en liten dos historia, ett något ovanligt grepp för mig. Buckle down and join the ride, och rätta mig om jag har fel.

Med åttitalet, i litteraturhistoriska sammanhang också kallat "det moderna genombrottet", menas 1880-talet. En galet spännande tid i svensk, och västerländsk, historia. Den moderna kapitalismens, storstädernas och därmed massa nya yrkens födelse. Så mycket som är det samhälle vi idag kallar modernt skapades kring den här tiden, och så klart under årtiondena innan och efter dess också. I just Sverige var det här också tiden efter den stora utvandringen, vilket ledde till att det blivit ett "kvinnoöverskott" i landet, eftersom det till störst del var män som åkte till Amerikat. Det här gjorde att alltfler kvinnor behövde sysselsätta sig utanför hemmet (say w00t?), vilket i sin tur ledde till en rad förändringar. År 1874 drevs till exempel en lag igenom som gav kvinnor, inom äktenskapet, rätten att äga egna pengar. Och med den bakgrunden ska jag komma till min poäng, att lyfta fram en åttitalist värd att minnas.

Anne Charlotte Leffler var en av åttitalets, eller det moderna genombrottets, absolut mest framgångsrika dramatiker och författare. På åttitalet skrev kritikern Georg Brandes (skit i att jag name-droppar och läs vad jag skriver istället) att litteraturen skulle sätta samhället under debatt. Det här var någonting radikalt annorlunda än den gamla hållning som menade att konsten skulle uppfylla estetiska värden snarare än att kommentera samhället. Leffler var en av flera som lät konsten kritisera. Hennes verk handlar om kvinnans roll i ett patriarkalt samhälle, även om ordet patriarkat inte skulle komma till förrän ca 90 år senare. Genom att skildra den borgerliga familjen visade hon hur skevt det var att männen kunde gå till horor och spela bort familjens pengar och bli förlåtna, medan kvinnor som inte förlät förlorade allt.

Jag har två anledningar att skriva det här inlägget, såhär 130 år efter Lefflers storhetstid:

1. Jag läste hennes pjäs Sanna Kvinnor i min kurs i veckan och tyckte den var fantastisk.
2. Strindbergsåret. Att denne man, som var aktiv under samma tid (och som jag förstått det inte mer populär i samtiden), ska få firas i all oändlighet, få sina pjäser spelade överallt och närsomhelst, kan jag tycka är något pissigt. Därför lyfter jag idag Leffler.

Kanske är du inte så sugen på 1880-tals dramatik eller litteratur, för det är ju inte alla idag. Själv behövde jag gå en kurs för att bli det. Men om du någonsin känner suget - läs Leffler.

Här är en länk till dramawebben.se - Där kan en läsa Sanna Kvinnor gratis.