Jag satt på en fest när någon frågade mig hur jag skulle definiera vår generation. Det får tiden visa sa jag, så någon började prata om robotar. Min oförmåga att svara gjorde mig så frustrerad att jag kände mig tvungen att forma en tanke, om så bara för mig själv.
Vi som strödde flingsalt över raggmunkarna. Vi var de som lyssnade från vinyl i ett rum. Ur Iphone i ett annat. Det kunde vara Janis Joplin och Talking Heads, eller Dungen och Robyn. Vi var de som drack rött, och vitt, vin. I vår bokhylla var Kafka granne med Knausgård. Det var även Stridsberg med Strindberg. Vi rökte cigaretter och diskuterade kön i ett rum. I ett annat spelade vi medeltidsdatorspel och rökte.
Vi som levde då titeln Back to the future inte kändes paradoxal, förstod nog aldrig begreppen tid och rum. I de tidigare nämnda rummen står dörrarna öppna. Men vi, du och jag, står i en korridor. Här hör vi in i alla rum, samtidigt. Vi äger tillträde till vartenda ett.
Vi som förstod dåtid och framtid bättre än samtid. Där satt vi i en lädersoffa och diskuterade genmanipulation i flanellskjortor över ett glas rött. Och vi hoppades att det vi sa skulle leva kvar i framtiden, för att hamna i historien.
- Publiceras i studentföreningen Litteraternas tidskrift Tydningen nu på måndag.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar