Prestationsångesten i att sätta rubrik

torsdag 14 mars 2013

God natt då

Jag vågar säga att det här blir ett av årets bästa album redan efter att ha hört den här första singeln.

Kvinnokamp, kritik mot äktenskapet som institution och bittra insikter om att trots att en lag ändras kvarstår normer. Rimmar inte på alla plan med bilden av åttiotalet som benvärmarnas, glittersminket, madonna och the material world's årtionde. Men självklart är ingen tid en total extrem. Alla var inte vänster på sjuttiotalet precis som att alla inte klädde i spandex på åttiotalet. Jag kan fortsätta, men inte idag. För som inläggets rubrik antyder handlar inte det här om åttiotalet, utan om åttitalet utan o. Här kommer en liten dos historia, ett något ovanligt grepp för mig. Buckle down and join the ride, och rätta mig om jag har fel.

Med åttitalet, i litteraturhistoriska sammanhang också kallat "det moderna genombrottet", menas 1880-talet. En galet spännande tid i svensk, och västerländsk, historia. Den moderna kapitalismens, storstädernas och därmed massa nya yrkens födelse. Så mycket som är det samhälle vi idag kallar modernt skapades kring den här tiden, och så klart under årtiondena innan och efter dess också. I just Sverige var det här också tiden efter den stora utvandringen, vilket ledde till att det blivit ett "kvinnoöverskott" i landet, eftersom det till störst del var män som åkte till Amerikat. Det här gjorde att alltfler kvinnor behövde sysselsätta sig utanför hemmet (say w00t?), vilket i sin tur ledde till en rad förändringar. År 1874 drevs till exempel en lag igenom som gav kvinnor, inom äktenskapet, rätten att äga egna pengar. Och med den bakgrunden ska jag komma till min poäng, att lyfta fram en åttitalist värd att minnas.

Anne Charlotte Leffler var en av åttitalets, eller det moderna genombrottets, absolut mest framgångsrika dramatiker och författare. På åttitalet skrev kritikern Georg Brandes (skit i att jag name-droppar och läs vad jag skriver istället) att litteraturen skulle sätta samhället under debatt. Det här var någonting radikalt annorlunda än den gamla hållning som menade att konsten skulle uppfylla estetiska värden snarare än att kommentera samhället. Leffler var en av flera som lät konsten kritisera. Hennes verk handlar om kvinnans roll i ett patriarkalt samhälle, även om ordet patriarkat inte skulle komma till förrän ca 90 år senare. Genom att skildra den borgerliga familjen visade hon hur skevt det var att männen kunde gå till horor och spela bort familjens pengar och bli förlåtna, medan kvinnor som inte förlät förlorade allt.

Jag har två anledningar att skriva det här inlägget, såhär 130 år efter Lefflers storhetstid:

1. Jag läste hennes pjäs Sanna Kvinnor i min kurs i veckan och tyckte den var fantastisk.
2. Strindbergsåret. Att denne man, som var aktiv under samma tid (och som jag förstått det inte mer populär i samtiden), ska få firas i all oändlighet, få sina pjäser spelade överallt och närsomhelst, kan jag tycka är något pissigt. Därför lyfter jag idag Leffler.

Kanske är du inte så sugen på 1880-tals dramatik eller litteratur, för det är ju inte alla idag. Själv behövde jag gå en kurs för att bli det. Men om du någonsin känner suget - läs Leffler.

Här är en länk till dramawebben.se - Där kan en läsa Sanna Kvinnor gratis.

torsdag 7 mars 2013

Upptakt för morgondagen

Imorgon är det åttonde mars och internationella kvinnodagen, det firar vi med den här videon:

onsdag 6 mars 2013

Rester hela veckan.

De senaste veckorna har jag skaffat en ny matvana som innebär att på måndagen eller tisdagen göra upp en plan för hela veckans rätter och handla dem i en stöt. Igår eftermiddag var det dags att ta promenaden till mataffären och göra det stora inköpet. Den nya vanan har som syfte att spara pengar och att undvika onödig konsumtion, vilket ledde till det val vi gjorde igår: att inte köpa någonting nytt den här veckan. Här ska jag lägga in en brasklapp, för jag gick ändå till affären. Idag fyller Vilda år vilket innebär lyxfrukost. Men i övrigt blir det restfest hela veckan. Jag känner mig nöjd med valet dels för att det boostar mitt något stereotypa "vill-se-mig-själv-som-en-politiskt-engagerad-ungdom-som-gör-rätt-för-mig-självförtroende", men även för att det blir en utmaning som kan göra att vi lagar nya rätter. Igår kväll lagade jag en något jag aldrig gjort förut på följande ingredienser:

Tre rödbetor
En gullök
Fem vitlöksklyftor
Två morötter
Tre potatisar
Fyra jordärtskockor
1/4 vitkålshuvud
Vitvinsvinäger
Olja
Smör
Mjölk
Majonäs
Citronkoncentrat

Mycket rotfrukter och många ingredienser överhuvudtaget. Hade antagligen behövt slänga något om jag gått och handlat ny mat.

Vad jag gjorde var mos på jordärtskockor och potatis, coleslaw, rödbetschips och rostad lök.

Moset
Koka skalad potatis och jordärtskockor i ungefär 15 minuter. Dela upp dem i mindre bitar redan innan kokning så att det går snabbare. Häll sedan av vattnet och tillför mycket smör, lite mjölk, en pressad vitlök, salt och peppar. Ta fram stavmixern och gör till mos. Har du ingen mixer går det bra med en gaffel, det ska ändå inte vara helt slätt tycker jag.

Rödbetschips och rostad lök
Hacka rödbetor i smala mynt och löken i vilken form du vill, men ganska smått. Ta fram ett par vitlöksklyftor, fortfarande i sitt skal. Olja en form ordentligt och lägg på grejerna, krydda med salt, peppar och timjan. Kör sedan 45 minuter i ugn på 225 grader. Nyckeln är mycket olja och att röra om ofta.

Coleslaw (gjordes av Vilda)
Riv vitkål och morötter och lägg i skål. Tillför salt, peppar, ingefära, 1 msk socker, 2/3 dl majonäs, lite vitvinsväger och citronkoncentrat. Blanda och låt stå i kylen minst tio minuter innan du börjar käka.

Resten av veckan (pun intended) fyller vi med:

- Grön ärtsoppa
- Gryta med röda linser, kokosmjölk och sojabitar man köper torra och blötlägger och kryddar själv (billigt och väldigt gott).
- Pasta med tomatsås och kapris och någonting mer, får se vad.

tisdag 5 mars 2013

Instagrammanfattad vinter.

Efter uppehåll följer ofta sammanfattning. Nedan gör instagram jobbet med min vinter.

Min lillasyster Hedda på juldagen. Klädd i grymt snygg jultröja och skjorta med STOR krage. Tummarna upp. Tyvärr lade jag aldrig upp bilden som ni ser. Vet inte riktigt varför.

Globen i camouflage.

Om vi skapat ett kretslopp kan vi inte lämna det. Den sanningen hade hon förstått så hon matade fåglarna även i tjugo minus.

Vägen till skolan.

Fullmåne

M/S Amorella, Stockholm-Åbo-Stockholm.

Fullmåne #2

07:03

måndag 4 mars 2013

SVT:s nittiotalister

Först men absolut inte främst: jag är tillbaka efter ett par månaders uppehåll vilket känns både kul och lite nervöst. Redan igår kväll satte jag mig för att skriva detta återkomstens inlägg, men då klarade jag inte ens av att välja ämne. Dokumentet fick stå tomt i femton minuter eller så innan jag stängde det. Jag skämdes en liten stund för detta, innan jag började skämmas för att jag skämdes. Jag insåg att jag satt min egen ribba för högt om jag själv måste tveka innan jag skriver här. Därför sänker jag härmed ribban eller kanske pretentionerna för den här bloggen. Vi får se vad det innebär mer exakt, men jag jag skriver ut det för att kunna hänvisa tillbaka till mig själv om något skulle gå snett. Men nu, vidare till dagens ämne.

Vill börja påpeka att sänkandet av ribban inte har något att göra med dagens ämne, som bör hyllas så till den grad att det tar sig över högre ribbor än den jag just sänkte. Wowowowow, vad fan ska det där betyda? Ärligt, har ingen aning.

Dagens ämne är SVT:s miniserie Nittiotalisterna, som kommer utav ett samarbete mellan SVT och Svenska Filminstitutet. I den generationsskildrande serien får vi genom olika kortfilmer följa olika ungdomar som, likt mig själv, föddes på nittiotalet. Först vill jag säga någonting kort om formatet, för det passar verkligen. Det rör sig alltså om kortfilmer á 13-14 minuter, perfekt för att väcka ett intresse och för att inte hinna döda det. Det är kul att SVT satsar på kortfilmen, som är en konstform som många gånger oförtjänt hamnar i bakvattnet av realityshows, andra TV-serier, dokumentärer, långfilmer och allt vad det kan vara. En annan fin poäng med seriens format är att det knyts till en ny generation, vilket förhoppningsvis ger kortfilmen ett uppsving i framtiden. Som jag har förstått det har serien gått på TV och inte bara visats på play vilket ju är fantastiskt, för det känns verkligen som en SVT-playsatsning.

Rent innehållsligt, eller kvalitativt, håller filmerna måttet. Babak Najafi, som regisserade filmen Sebbe för ett par år sen, har gjort ett fantastisk jobb med Gabriel och Lasermannen. Annars har jag hittills Freia och Wannabeeindianerna som favorit. Idag länkade dock två av mina vänner på facebook till Jag har varit här, som kom upp idag. Jag är peppad och hoppas du också är det.

Här kan du se alla avsnitt.