Jag blev inte ett fan av serier på grund av att jag vid tio års ålder gillade våld och superkrafter gestaltat i Marvel.

Under dagen har jag hängt på Uppsala Comix, en mässa för seriefanatiker från hela landet. Den huvudsakliga anledningen att jag gick var att Mats Jonsson berättade om sitt senaste album Mats Kamp och om att skriva självbiografiskt. Det var en föreläsning på en och en halv timme om hur litteratur som handlar om icke fiktiva människor kan vara farligt för dem och författaren. Jonsson har gjort människor ledsna, arga och förvånad genom satiriska skildringar. Ändå är han helt inne på att det är ett måste att utelämna människor för att skapa en autentisk bild av det samhälle han skildrar. Hans tumregel är att alltid gå hårdast mot sig själv: han menar att självbiografisk litteratur med helgonliknande huvudkaraktärer inte har samma konstnärliga värde som de mer smutsiga och verkliga biografierna där huvudpersonerna är som de bör vara - riktiga människor.

Jonsson fastnade så mycket i sig själv att han drog över tiden vilket enbart lämnade en kort stund åt beskrivningen av Mats Kamp. Detta var lite synd eftersom det korta jag hörde om boken (som jag äger, men ännu inte läst) fick mig att tro att det är det bästa album Galagoredaktören producerat. Han verkar ha blivit mer samhällskritisk, politisk och genusmedveten vilket känns mer intressant än exempelvis Hey Princess (http://tackavetjag.blogspot.se/2012/02/serieroman-i-appformat.html).

I övrigt måste jag bekänna att mässan inte var kanon. Jag blev inte ett fan av serier på grund av att jag vid tio års ålder gillade våld och superkrafter gestaltat i Marvel. Snarare blev jag intresserad vid tjugo års ålder eftersom svenska serietecknare så ofta gestaltar (vänster)politiska tankar på ett sätt annan litteratur ofta misslyckas med.

En serie jag dock gillade som barn var Tintin (tack pappa). På mässan köpte jag fyra vykort som direkt fick bli en del av köksinredningen.