Three Kings

I tentatider behövs enkla och klassiska feel-good-filmer för att koppla av. Inläggets titel "Three Kings" syftar på en sådan och alltså inte på ölen. Filmen i fråga är Stand By Me från 1986. De tre kungarna är:

1. Steven King - som skrivit romanen som ligger till grund för filmen.
2. Ben E King - som skrivit låten Stand By Me (som spelas i filmens sista scen).
3. River Phoenix - som gör ett kungligt genombrott i filmen.

En film som många andra handlar om övergången pojke - man. Väl uttjatat ämne, men filmen förlåts av att den inte utspelar sig idag och att den är riktigt bra.

Mina väggar

Det här inlägget blir det första i "hemma hos mig"- serien där jag gör ett tappert försök till att agera inredningsbloggare. Mitt mål är att inredningsdelen av bloggen ska komma att bestå av små porträtt och intervjuer med människor som lyckats göra sitt studentrum till någonting häftigt. Men idag börjar vi alltså hemma hos mig, och med mina väggar.

Fågel, fisk eller mittemellan? 

Vee Speers

När nacken inte längre orkar. 

Hedvig Charlotta Nordenflycht - Öfver en hyacint

Got your back.

Hergé

När videon håller musikens mått.

När videon håller musikens mått blir jag glad, om musiken är bra det vill säga. Det visar att människorna bakom musiken faktiskt tänker i andra konstnärliga termer än de vi kan höra. Att de vill ge sina fans en upplevelse och inte bara musik. Av den här anledningen är jag vanligtvis inte ett fan av musikvideor där ett band eller en artist helt enkelt filmas på en scen - det är för enkelt. Ändå måste jag ju medge att det kan vara fantastiskt.

För ett par veckor sedan skrev jag om säljfrämjande videor och musikvideons historia. Idag länkar jag till några riktigt bra videos gjorda på 10-talet.

2009, men ändå:

Helgen v. 15

Det här är ett mer jagcentrerat inlägg än vanligt - min helg i bilder.

Pabst Blue Ribbon har kommit Sverige. Smaken var inte god, men kultfaktorn hög. Jag väntade mig att någon skulle säga något i stil med "du ser ut som Dennis Hopper i Easy Rider, fast i Blue Velvet." - Det gjorde ingen. PBR, 6/ 10.

Risotto med champinjoner, qournbitar, sallad och sås på creme fraiche. Det kryddades med soltorkade tomater, dijonsenap, timjan, salt och peppar. 8/10.

Stockholm. 9/10.

För att se Rava Riani spela sitt första sologig. "Mycket gitarrplock, drömska melodier och galenskaper. Så där som bara Rava kan." - tyvärr inte mina ord. Riktigt bra. 10/10.

Även Highmountain spelade. Att se båda artisterna var som en resa i tiden. När han spelade Pipe Dreams hände något inom mig. Jag såg hur alla olika bekantskaper - samlade av musiken - målade upp tidslinjen som är mitt liv. Alltså, 10/10.

Jag och Vilda åkte hem till Uppsala. Att lägga sig i sängen och se lite Six Feet Under, 8/10.

Där var bildmöjligheterna andra och marken fri från snö. 7/10.

På lördagskvällen var jag på Strand och den nya Brooklyn Bar. På golvet vid en trappa låg en DVD-film. En liten text var på fodralet var den enda ledtråd jag gavs. "En film om det NYA Malmö. Byggboomen exploderar, det nya Malmö är i antågande och folk mår mer skit än någonsin. En misslyckad musiker, en jackvegasmissbrukare och en sinnessjuk malmöguide bränner av på en nostalgisk resa. Var det bättre förr eller är det bara fan med hela jävelskiten?". Tyvärr var fyndet inte roligare än fyndet. Men känslan av att hålla i en film som på något vis sökt sig till mig var skön. Bilden är tagen från filmen som heter Malmö = Råttkådd. Den kan du se på internet: http://www.youtube.com/watch?v=zYvbs3ef1Yw 5/10.

Bokcirkeln: Bröllopsresa

Genusföreningen vid Uppsala universitet har ett utskott som ordnar bok- och filmcirklar. Där sitter jag med. Igår hade vi den första träffen. Vi diskuterade den danska författaren Naja Marie Aidts novell Bröllopsresa. Novellen är en del av samlingenBabian som belönades med nordiska rådets litteraturpris (2008). I en intervju beskriver Aidt namnetBabian som passande eftersom babianer lever i en tydligt hierarkisk ordning. De är även kannibaler som förgör varandra. Människans råhet och ursprung och destruktiviteten i kulturens strukturer verkar vara återkommande teman hos Aidt.

Bröllopsresa handlar om paret Tim och Eva som åker till en grekisk ö, bland annat för att besöka staden Olympos, där samhället följer en matriarkal struktur. På vägen möter de en smutsig och illaluktande grottman som reciterar fragment ur William Blake's dikt Visions of the Daughters of Albion. Han slänger ifrån sig Tim som försöker skydda Eva. Efter följer detta:

"Han trevade över henne med händerna, grep om hennes lår och klämde, ruskade hennes axlar, drog i hennes örsnibbar, krafsade på hennes hjässa, borrade upp tummarna i hennes näsa; överallt dessa torra, stela händer, medan hon tjöt och slog omkring sig och försökte göra sig fri från denna kolossalt stora människa".

I Blakes mytologi är Albion urmannen, från vilken kvinnan skapats som en avbild. Grottmannen menar jag fungerar som en urman som konkurrerar med Tim (den moderna mannen) om att vara makthavande över Eva. Eva är ju för övrigt det bibliska namnet på den första kvinnan. Tim har innan mötet med grottmannen haft makten (han fotograferar Eva kissande) men förlorar mot den primala 1700-talspoesikännaren.

Senare kommer paret väl omskakade till Olympos, där kvinnorna har makten. Tim tänker att männen slår sina fruar när alla turister lämnat för dagen. Han skäms men finner också trygghet i att se matriarkatet såhär, som en kuliss, på platsen där det grekiska dramat föddes. Den här synen tydliggör att likväl partiarkatet kan ses som en kuliss som vi spelar efter. Eva blir istället till en början passiv i Olympos. Hon noterar knappt de matriarkala strukturerna. Kanske är det en omvändning mot det rådande samhället, där männen inte noterar patriakatet i sin passivitet. Sedan klär Eva av sig alla sina kläder och springer mot ett stup och havet. Hon börjar klättra ner, men hindras av Tim och en grekisk man.

De återvänder till sitt hotell, men allt är inte som vanligt. De har våldsamt, djuriskt sex och Eva gör som grottmannen: citerar Blake. Grottmannen har visat människans djuriska grund och matriarkatet i Olympos har belyst den kulturella strukturen. När inte heller ett matriarkat fungerar: fungerar då några maktstrukturer? Allt som finns kvar efter denna fråga är det primala: sexet och våldet. Och här slutar novellen.

Jag kan fortsätta i all oändlighet, men det ska jag inte. Novellen är rå, smart och fantastisk. Läs den.

Här är några av de frågor vi diskuterade:

Hur väl passar Tim och Eva in i rådande könsnormer?
Vem är grottmannen?
Vad händer med Eva i den sista passagen? Varför citerar hon Blake?
Varför ser Tim matriarkatet som en kuliss?

För dig som bor i Uppsala och är intresserad av nästa träff: http://www.facebook.com/genusforeningen.uu

Skärgården.

Jag har varit frånvarande under ett par dagar. Detta eftersom jag lagat mat åt ett fyrtiotalet människor på en ö ute i skärgården. Förutom att ha lagat delikat mat och hängt med vänner har jag testat vad instagram kunde göra med skärgården...

"Stockholms skärgård ser ut som någon kokat kalops av landskapet." - Hjalmar Söderberg, Doktor Glas.

"Höga stränder till höger och vänster, mitt framför öppna havet, där solen stor och blodröd just höll på att sjunka och färgade hela vattnet i rött och guld." - Anne-Charlotte Leffler, Aurore Bunge.
"Vi kommer att röra oss på en plats som är ny för människan. I tiotusentals år har den legat under vatten. Men sedan kommer öarna upp och till öarna kommer människorna, och med människorna berättelserna." - John Ajvide Lindqvist, Människohamn.

Porträtt: John Carpenter

Jag fortsätter att belysa kulturpersoner jag tycker ges för lite plats...

Att John Carpenters filmer har kultförklarats och dyrkas av cineaster och anhängare till skräckgenren ska jag inte förneka. Jag bara säger: det är inte nog. John Carpenter borde utnämnas som en av de absolut främsta åttiotalsskildrarna, han borde likställas Spielberg. Så bra är han. Mina personliga favoriter är The Thing (1982) och They Live (1988).

För dig som inte känner till John Carpenter eller dessa filmer jag vurmar för tänker jag ge en kort introduktion. John Carpenter är oscarsbelönad för kortfilmen The Resurrection Of Bronco Billy och har mest varit aktiv inom skräckgenren. Han är inte bara regissör, utan även kompositör till en stor del av musiken som figurerar i hans filmer. Han filmar ofta i breda vinklar och använder åttiotalsstilistik och dolda politiska budskap.

The Thing handlar om en alien som invaderar en fjällstation på Antarktis. Denna rymdvarelse infiltrerar och gör exakta kopior av sina byten. Alltså: den förvandlar jordliga varelse till delar av sig själv med målet att ta över allt liv på jorden. Dödandet har redan börjat då filmen drar igång och det kommer att fortsätta. Om ingen stoppar det. På fjällstationen lever ca ett dussin forskare, kockar och piloter som inte har möjlighet att kontakta omvärlden. De vet inte vem eller vilka som har blivit en del av The Thing, men de vet att några är "smittade". Dramaturgiskt är filmen ett mästerverk.

They Live börjar med att vagabonden Nada kommer till staden och söker efter lyckan. Han får arbete som byggare och får bo i en tältstad. Så långt allt gott. Men någonting är konstigt. I en närliggande kyrka märker Nada att det hålls hemliga möten och när polisen slår till mot kyrkan finner han enbart en låda fylld med... solglasögon. När han tar på sig brillorna ser han hur jorden har infiltrerats av aliens, maskerade till överklassmänniskor, som styr världen. Med glasögonen på ser Nada hur alla reklamskyltar egentligen skriker ut ord som "Consume" och "Conform". Även detta är maskerat för de vanliga människorna. Nada måste göra någonting!

På många sätt är filmerna lika varandra och jag tipsar dig om att se dem med ett kort mellanrum. Se The Thing först, och tänk dig sedan att They Live (min favorit) är en uppföljare.

Jag blev inte ett fan av serier på grund av att jag vid tio års ålder gillade våld och superkrafter gestaltat i Marvel.

Under dagen har jag hängt på Uppsala Comix, en mässa för seriefanatiker från hela landet. Den huvudsakliga anledningen att jag gick var att Mats Jonsson berättade om sitt senaste album Mats Kamp och om att skriva självbiografiskt. Det var en föreläsning på en och en halv timme om hur litteratur som handlar om icke fiktiva människor kan vara farligt för dem och författaren. Jonsson har gjort människor ledsna, arga och förvånad genom satiriska skildringar. Ändå är han helt inne på att det är ett måste att utelämna människor för att skapa en autentisk bild av det samhälle han skildrar. Hans tumregel är att alltid gå hårdast mot sig själv: han menar att självbiografisk litteratur med helgonliknande huvudkaraktärer inte har samma konstnärliga värde som de mer smutsiga och verkliga biografierna där huvudpersonerna är som de bör vara - riktiga människor.

Jonsson fastnade så mycket i sig själv att han drog över tiden vilket enbart lämnade en kort stund åt beskrivningen av Mats Kamp. Detta var lite synd eftersom det korta jag hörde om boken (som jag äger, men ännu inte läst) fick mig att tro att det är det bästa album Galagoredaktören producerat. Han verkar ha blivit mer samhällskritisk, politisk och genusmedveten vilket känns mer intressant än exempelvis Hey Princess (http://tackavetjag.blogspot.se/2012/02/serieroman-i-appformat.html).

I övrigt måste jag bekänna att mässan inte var kanon. Jag blev inte ett fan av serier på grund av att jag vid tio års ålder gillade våld och superkrafter gestaltat i Marvel. Snarare blev jag intresserad vid tjugo års ålder eftersom svenska serietecknare så ofta gestaltar (vänster)politiska tankar på ett sätt annan litteratur ofta misslyckas med.

En serie jag dock gillade som barn var Tintin (tack pappa). På mässan köpte jag fyra vykort som direkt fick bli en del av köksinredningen.